Varför göra sig till??

 Som ni kanske kommer ihåg så hade jag hit en snickare på höstlovet när sambon och 2 av barnen var i Finland. Tanken var att fixa lite med bastun som en 35 års present till sambon. Vi hann få till hela altanstommen med plintar och reglar och sätta ihop friggan igen, få på plåttak och golvet inne. Sambon blev jätte glad och nu hade han något att fortsätta med under vinter/våren. Grunden var liksom fixad!

Sen kom en massa snö och julen och vi hann inte börja med bastun. Åkte till kylan i Finland på jullovet och när vi kom hem hade det börjat töa och tung snö hade då gjort så att bastun åkt fram och av de reglar den stod på. Man ser framifrån att den står lite snett.

Från sidan syns det mer att hela huset glidit fram...

..och att den knäckts framtill vid dörren. 

Först trodde vi att bara ena hörnan glidit av men hela huset har flyttat sig. Ni kanske ser under plasten att det är mer som är knäckt precis nertill i dörrhålet. Vi ska se om vi kan bygga nån ställning innefrån och lyfta den på plats igen utan att behöva plocka ner tak och allt igen??

Bilden blir lite missvisande då det ser ut som huset är rakt och altanen är sned.

Det är rätt tröttsamt att komma hem till sånt här! När man tyckt att man gjort något bra och kunna bygga vidare på det och få det mysigt. Istället blir saker förstört och man ska börja om från början igen. Ibland undrar man varför man anstränger sig??